Varje år blir vi lite bättre

Och då menar jag inte att vi klättrat högre i klasserna utan att vi tänker till lite extra när vi tränar. Ingen av oss har ju nuförtiden så mycket tid och det är kanske det som gör skillnad. När vi började med våra onsdagsträningar för många år sedan så spenderade vi den mesta tiden till att prata, köra lite agility på skoj, fota hundar och en del nödvändig allmänlydnad. Vi hade alla olika raser och olika målsättning med hundägandet. Ingen av oss hade några tävlingsambitioner.

Med åren har vi vågat ta steget in på tävlingsbanorna och sedan fått blodad tand. Nu tränar vi istället för att kunna tävla. Tävlandet är ett kvitto på att vi kommer framåt och även motivationen till att träna. (Den perfekta cirkeln alltså 😉 ) Nu under förra sommaren gjorde vi också en ansträngning från att bara träna till att träna rätt. Att lägga massor av tid på att traggla och nöta in moment är som sagt inget vi hinner nuförtiden. Nu måste vi träna smart om det ska gå ihop.

Att träna smart kan ju variera sig lite till vad olika hundar har för behov så klart men det innebär ju också att man inte bara tränar på brukshundsklubbar eller andra ställen hunden känner sig bekant i. Något man självklart nämner när man hållit kurs men som man är så dålig på att göra själv.

I onsdags var alltså en sådan dag som vi åkte till ett nytt ställe och tränade. Vi körde platsliggning i ett bostadsområde vid en gångväg, och lydnadsträning på en grusplan vid en lekplats. Allt gick över förväntan. Hundarna hade inga problem med de nya ljuden eller omgivningarna. Inte heller fritt följ över spadar och leksaksbilar kunde störa dem. Bra jobbat och tummen upp!


 Väntar på sin tur

Fyra utbölingar

Även en regelrätt budföring med Myx kunde vi göra trots den nya miljön (och det nya momentet). Jag säger inte att han kommer klara det lika fint nästa gång men att göra en budföring (apellklass) helt korrekt på det tredje försöket i sitt liv värmer hans mattes hjärta 🙂

Förutom lydnadsträningen så bjöd vår (Cillas) älskade 9-åring Katitzi på lite trix. Hon tävlar inte längre eftersom hon har fått en tumör i underkäken men hon fick vara med idag och bara ha kul. Glädjen och humöret är det inte det inget fel på om man säger så! (Några tänder spretar lite men hon har inte ont, ska tilläggas)

Världens finaste Katitzi. Den enda i sitt slag, och den som kan allting bäst (och på sitt eget sätt).

// Sandra

Det här inlägget postades i Bloggen, Träning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *